Nu när jag är hemma ensam med lillen, bara han och jag, som kärleken växer ännu mera. 

Om jag fick önska skulle jag kunna vara hemma med honom i så många år till. Dock behöver jag faktiskt komma ut för att få andas lite. Alla dagar är inte glatt och perfekt men kärleken är absolut lika stor. 

Tidigare berättade jag att jag ska tillbaka till jobbet från 1 feb på 50 % och det känns bra. Känns bra att få komma ut lite och göra annat och att få andas på annat sätt. Men ändå vill jag inte det. Jag vill vara hemma. Hemma. Jag älska att få vara hemma med min son. Dela dagar tillsammans han och jag. Att börja och avsluta dagen och varva ner tillsammans. Det finns ju inget mysigare än det. Att vi hitta på saker. Att varje dag få jag se honom utvecklas och växa. Att varje dag händer nya saker. Nya koder som han knäcker. Att bara få vara. Att bara vara nära. Närheten. 

Men Men... När jag börja jobba igen är det bara kvällstid (varierande tiden mellan 14.30-18.00 som jag börjar) och varannan helg vilket är ju att vi fortfarande ha samma som idag att vi är med varandra på dag men att jag inte är hemma varje dag som jag är nu. Utan, jag lämna hemmet för att jobba och sedan kommer hem och vänta till morgon då jag får träffa lillen igen. Sambo jobbar till kl 16 och när han kommer hem så byter vi och jag dra till jobbet. Det är bra att kunna sakna och längta, det behövs, för alla. Dock blir det mer annorlunda när han börjar dagis för att på dagen är jag ensam innan jag börja jobba. Så detta blir och är en bra mjukstart nu fram till sommaren och sedan köra all in.

Känslorna kommer mer och mer ju närmre dagarna kommer. Moderkänslor är starkt. Ofattbart är det att jag redan ha varit hemma i nästan elva månader och det är nästan ett helt år. Att det gå så snabbt. Kan tiden verkligen gå så fort? Jag vill gärna stoppa tiden!! Självklart är det roligt att nya saker händer varje dag med lillen, i hela livet till och med. Alltid i varje ålder dyker det upp något.