I lördags vid lunchen förvandlades min kropp på en sek, från bra till dålig. Jag fick frossa, jättetrött, orkade och kunde inte stiga upp från sängen och gå, hade ont och öm i bröstet och också röd och varm men inget feber vilket är vanligaste man bruka ha under mjölkstockning. Att bara bära och hålla om August intill mig gjorde ont. Att bära Alessio gjorde ont. Att bara nudda bröstet gjorde ont. Jag kunde inte göra så mycket. Bara vila och amma så mycket det gick. Anpassade att hans haka tryckte på bröstet där den klämda knölen fanns för att mjuka upp och suga ut mjölk och tömma. Det var han duktig på. Det gjorde förbättring för mig för mitt mående. Jag blev bättre och bättre så länge jag tog det lugnt och anpassade med amning. Söndag blev jag bättre men med säkerhet fortsatte jag anpassa amning och vila. Igår på morgon vaknade jag på topp humör och jag mådde ännu bättre. Så skönt. Man vet att det kan vara värre. Jag ha haft detta med Alessio också. Mjölkstockning är inget kul alls. Ingen kan förstå den känslan om man inte ha upplevt det. 

Och idag mår jag bäst. Mjölksockning försvann och det är normalt igen. Skönt!  

Det är synd att dagens samhälle inte kan prata öppet om amning. Iallafall min upplevelse. Att amning inte alltid är fantastiskt. Att ibland så fungerar det inte och man är inte dålig mamma för det och behöver skämmas. Att det finns jobbiga stunder med amning. Att man inte vågar tar eller be om hjälp. Vad är det som har påverkat? Vad är det som gör att man inte prata öppet om det?